ABF nö Skåne vill utesluta K

Brev till vänstersinnade.
Hej
Torsdag (29/11) vill Sten Andersson, Osby, och den övriga styrelsen för ABF Nordöstra Skåne utesluta Kommunistiska Partiet Kristianstad ur ABF efter cirka 25 års medlemskap.

Vi skriver detta långa brev till dig för att vi vet att du är en ärligt kämpande människa med fötterna stadigt i den svenska arbetarrörelsens tradition. Vi fruktar att försöket att utesluta Kommunisterna ur ABF är ett skrämmande tecken i tiden. I Borås är det ledande företrädare för Vänsterpartiet som ställt sig spetsen för att förbjuda Kommunisterna att hyra kommunala lokaler.

Vi är många som inser att det behövs en ny röd arbetarrörelse i Sverige. Att vi måste bryta med den sekterism som funnits och istället börja se till det som förenar oss som socialister och hitta vägar att börja dra åt samma håll.

Att utesluta Kommunisterna rimmar dessutom illa med ABF:s eget idéprogram som säger att ”ABF är en mötesplats i samhällsdebatten som ger plats för samtal och lärande med utrymme för kritiska perspektiv och fördjupning.”

ABF:s motivering till uteslutning av Kommunistiska Partiet bygger på, en minst sagt, ytlig tolkning av Kommunistiska Partiets program. I uteslutningsförslaget, som bifogas, påstås att Kommunistiska Partiet inte delar ABF:s värdegrund. De skriver att K anser att ”demokratin är ett fjärran mål och inte ett grundläggande värde”.

Vi vill därför i grunden tillbakavisa anklagelserna mot oss och hoppas att vi istället kan enas bakom arbetarrörelsens grundläggande principer.

Kapitalism och demokrati

I partiprogrammets punkt 40 skriver vi att ”I kampen för arbetarklassens politiska rättigheter hävdar Kommunistiska Partiet obegränsad åsikts-, yttrande-, tryck-, press-, strejk-, mötes-, demonstrations-, religions- och föreningsfrihet.”

Vår kritik av det kapitalistiska systemet går ut på att kapitalism och demokrati inte är förenliga i längden. Kommunisterna är motståndare till marknadsdiktaturen, den märkliga borgerliga uppdelningen av samhället i en politisk och en ekonomisk sfär. Där en allt mer kringskuren demokrati bara ska råda i den politiska sfären, samtidigt som ett allt rikare och mer monopoliserat näringsliv dominerar den ekonomiska sfären.

Som alternativ till den kapitalistiska demokratin ställer Kommunistiska Partiet den socialistiska, ett folkstyre som omfattar hela samhället och vars målsättning är att göra medborgarna till aktiva beslutare och verkställare i den dagliga skötseln av samhället.

En sådan demokratisyn – både som ett grundläggande värde och som en ständigt levande målsättning – genomsyrade en gång i tiden hela den svenska arbetarrörelsen.

När ABF bildades, för drygt 100 år sedan, stod det i det socialdemokratiska partiprogrammet – då fanns bara ett arbetarparti i vårt land – att ”socialdemokratin skiljer sig från andra politiska partier därigenom att de vill omdana det borgerliga samhällets ekonomiska organisation och genomföra de utsugna klassernas sociala frigörelse”.

Samma tankar fanns hos Olof Palme när han förespråkade ekonomisk demokrati. Eller som i Per-Albin Hanssons slutord i sitt folkhemstal för 90 år sedan:

”Jag har redan pekat på, att inom en politisk demokrati måste också ekonomiska fåväldet falla. Det politiskt fullmyndiga folket kommer icke i längden att finna sig i, att de viktigaste medlen för produktion av dess livsbetingelser, för bevarandet och ökandet av välståndet, ligger i händerna på några få kapitalister, som ofta för att tillgodose sitt vinstbegär åsidosätta hänsynen till både produktionens och andra allmänna intressen. ”

Eller som Socialdemokraterna skrev i sitt program vid samma tid som Kommunistiska Partiet blev medlemmar i ABF i Kristianstad:

”I detta syfte vill socialdemokratin så omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll och att en på klasser uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor.”

Under 2000-talet har denna antikapitalistiska strävan strukits ur Socialdemokraternas program efter att under 1990-talet försvunnit ur den konkreta politiken.

Många av Kommunisternas medlemmar har varit medlemmar i socialdemokratin, men reagerade mot den högersväng (pensionssystemet, vinster i välfärden mm) som socialdemokratins ledning gjort alltsedan 1990-talet. Dessvärre ser vi även samma anpassning hos Vänsterpartiet.

Kommunisterna vägrar att anpassa oss till kapitalismens sätt att se på samhället och demokratin. I klimatkrisens, avindustrialiseringens och de växande klassklyftornas Sverige har frågan om ekonomisk demokrati aldrig varit mer aktuell än nu.

Demokratins grundläggande värde

Sten Andersson & Co har helt fel när de påstår att Kommunisterna bara ser demokratin som ”ett fjärran mål” och inte som ”ett grundläggande värde”. Vi anser att demokrati, dvs folkmakt, är något som måste genomsyra hela samhället.

Vår kritik av kapitalismen handlar om att vi har för lite demokrati. Den borgerliga lagen ger en bolagsstyrelse – som inte ens behöver vara placerad i Sverige – rätt att besluta om att lägga ner fabriker och hota hela städers försörjning och framtidsutsikter. En hyresvärd kan chockhöja hyrorna och driva människor från hus och hem. Det politiska etablissemanget kan lägga ner vårdinrättningar och utsätta människor för livsfara.

Gäller lagen lika för arbetare och kapitalister, för hyresgäster och hyresvärdar, för medborgarna och etablissemanget? Svaret är uppenbart nej. Rikedomens och ägandets makt står i vägen för både social och ekonomisk demokrati.

Men även den politiska demokratin – resultatet av kamp underifrån och inte en skänk från ovan – lider av demokratiskt underskott. Eller som det står i vårt program: ”Folket reduceras till väljare med rätt att yttra sig en gång vart fjärde år om vilka som ska förvalta kapitalismen. Mellan valen är folket hänvisade till demokratins åskådarläktare”.

Den politiska demokratin i Sverige har allt mer blivit en åskådardemokrati. Kommunisterna kämpar istället för en deltagardemokrati. I programmet skriver vi att målet ”är att ersätta myndighetsutövning och förhållandet mellan styrande och styrda med medborgarnas delaktighet i alla beslutsprocesser och i den dagliga skötseln av samhällsfunktionerna.”

För att komma dit krävs att ”folket måste ha direkt kontroll över dem som i olika sammanhang väljs som representanter” och att alla ”ombud måste väljas, alltid svara öppet för och ta ansvar för sina beslut och handlingar och omedelbart kunna avsättas vid minsta tecken på maktmissbruk, korruption eller inkompetens”.

För att bekämpa korruptionen kräver programmet att ”lönerna för förtroendeuppdrag inte får överstiga en genomsnittlig arbetarlön”. Det senare är en ordning som Kommunisterna redan idag praktiserar inom partiet.

För den som läser vårt partiprogram mer noggrant än Sten Andersson & Co är det uppenbart att Kommunisterna inte anser att demokratin är något ”fjärran mål” utan ett ”grundläggande värde” och hela vår politik genomsyras av strävan att göra människor delaktiga i formandet av sina liv och samhället.

Demokratin inom arbetarrörelsen

Det är just vår syn på demokratins grundläggande värde som gör att vi är djupt kritiska till den utveckling som skett inom svensk arbetarrörelse. Målet med en deltagardemokrati måste inte minst genomsyra den rörelse som vill förändra samhället.

Det är därför mycket märkligt när Sten Andersson & co motiverar uteslutningen med att Kommunisterna vill bekämpa socialdemokratin, Vänsterpartiet och fackföreningsrörelsen.

För det första så hade det väl inte funnits olika partier om vi var överens i allt. Kommunisterna vill givetvis vinna inflytande för vår politik och är djupt kritiska till den anpassning till kapitalismen och det svek mot många av arbetarrörelsens grundläggande värderingar som skett i andra grenar av arbetarrörelsen.

För det andra så bygger vår kritik av socialdemokratin, Vänsterpartiet och fackföreningsrörelsen just på vår syn på demokratin som ett grundläggande värde.

När det gäller fackföreningarna skriver vi i partiprogrammets punkt 42:

”I kampen för arbetarklassens fackliga organisering slår Kommunistiska Partiet vakt om den kollektiva organiseringen och avvisar alla attacker på de fackliga fri- och rättigheterna. Utan solidaritet och organisation kan arbetarklassen varken försvara sina intressen här och nu eller kämpa för en bättre framtid.

Kommunistiska Partiet hävdar den fria strejk-, organisations-, förhandlings- och avtalsrätten. Framgångsrik facklig kamp kräver enigt agerande mellan arbetare på olika arbetsplatser och inom olika branscher. Grunden för facklig organisering är kollektivism och demokrati. Man beslutar gemensamt och kämpar tillsammans.

Därför är vi starkt kritiska till dagens fackföreningsrörelse. Den har förvandlats till en centraliserad, byråkratisk koloss som i samförstånd gör upp med arbetsköparna bakom medlemmarnas ryggar.”

Vi menar att en arbetarrörelse måste innebära arbetare i rörelse. Det är knappast Kommunisterna som ska uteslutas för att vi vägrar överge de grundövertygelser som en gång genomsyrade alla grenar av arbetarrörelsen.

Arbetarrörelsens förhållande till historien

Avslutningsvis tar Sten Andersson & co upp vår syn på kommunismens historia för att påstå att en avgrund ligger mellan ABF:s och vår syn på ”den enskilda människans rättigheter, värdighet och värde”. Det stämmer inte och Andersson försöker göra vårt parti ansvarigt för saker som hänt i andra länder och i andra tider.

Det är ohederligt. Kommunistiska Partiet är ett svenskt arbetarparti. Vi har aldrig haft några relationer med de toppstyrda byråkratiska stater som under 1900-talet gick under namnet socialistiska.

Vårt parti bildades 1970 – efter den stora gruvarbetarstrejken – i opposition mot såväl Kina, Ryssland som mot den svenska socialdemokratiska rörelsen. Mot partier som säger sig företräda arbetarnas intressen men istället utvecklas till toppstyrda och korrumperade kolosser.

Som vi skriver i partiprogrammets punkt 65: ”Till sina historiska rötter räknar Kommunistiska Partiet de socialistiska pionjärernas kamp för att skapa en klassmedveten arbetarrörelse i Sverige. Partiet strävar efter att föra August Palms stolta traditioner vidare och hålla dem levande. Den svenska arbetarrörelsens historia visar att för att flytta fram arbetarklassens positioner krävs en stark och klassmedveten arbetarrörelse.”

Att pådyvla vårt svenska arbetarparti skuld för brott och övergrepp i andra länder är lika absurt som att anklaga Kristdemokraterna för inkvisitionen, Socialdemokraterna för mordet på Rosa Luxemburg eller Moderaterna för det kapitalistiska Nazitysklands brott.

Däremot anser vi inte att man kan förhålla sig till historien genom att ta avstånd från saker och ting. Det är inte bara fruktlöst, utan rent av farligt. Historien erfarenheter – både positiva och negativa – måste vi försöka lära av. Det är bland annat därför arbetarna behöver ett eget bildningsförbund.

”Den som kontrollerar historien kontrollerar framtiden. Den som kontrollerar nuet kontrollerar historien”, som George Orwell träffande formulerade varför de härskande även vill kontrollera det förflutna.

Arbetarrörelsen kan inte acceptera den historieskrivning som är förhärskande idag. Sedan kapitalismen påbörjade sitt segertåg på 1990-talet har systemets försvarare gjort sitt bästa för att svartmåla 1900-talets utmaningar mot kapitalismen – det gäller både den reformistiska och den revolutionära. Det socialdemokratiska folkhemsbygget utmålas som synonymt med rasbiologiska institut, tvångssteriliseringar etc.

Arbetarrörelsen får aldrig överlåta åt motståndarna att skriva vår historia. Det är endast genom att kritiskt studera historien som vi kan dra de nödvändiga lärdomarna för framtiden.

Helt överens är vi först på kyrkogården

ABF skriver i sitt idéprogram att ”Människovärde ska gå före marknadsvärde, och demokratin ska vara överordnad marknaden. ABF vill att demokratins idéer ska prägla hela samhället. Vi vill förstärka och fördjupa demokratin på samhällslivets alla områden.”

Kommunisterna är helt överens med detta. Och det är utifrån vår gemensamma socialistiska syn på människovärde och demokrati som Kommunisterna och ABF haft ett gott samarbete i 25 år.

I en tid när arbetarrörelsen trängs tillbaka över hela världen tror vi att det är dumt att utesluta organisationer, som vill delta i återuppväckandet av den svenska arbetarrörelsen.

Vår kraft måste väl läggas på att gemensamt organisera motstånd mot kapitalismen och högern. Helt överens är man bara på kyrkogården, sa den socialdemokratiske pionjären Fabian Månsson.

ABF uttrycker det så här: ”ABF ska vara ett demokratins öppna vardagsrum. En arena där samhällsintresserade och engagerade medborgare, grupper, rörelser, partier och politiker kan möta varandra i dialog och lärande.” Hur stämmer dessa ord med att utesluta Kommunisterna?

Kommunistiska Partiet har försökt utveckla debatten. I samverkan med ABF har vi haft författarkvällar där dramatikern Stina Oscarsson har pratat kring Nato.

I samverkan med ABF har författaren Nina Björk talar om sin bok Drömmen om det röda. Sammanfattningsvis strävar Kommunistiska Partiet, efter bästa förmåga, att föra arbetarrörelsens traditioner vidare, utifrån August Palms visioner och anpassa dessa till dagens situation. Här har vi svårt att se att det finns motsättningar mot ABF:s uttalade uppgift.

Vad som däremot är oroande är Socialdemokratins vandring höger ut. För vår del ser vi ingen anledning till att samarbetet mellan ABF och Kommunistisk Partiet avslutas.

VI hoppas att du reagerar mot försöket att utesluta Kommunisterna och att vi tillsammans kan hitta vägar för att stärka och vitalisera arbetarrörelsen – dvs att sätta arbetare i rörelse – för att vrida politiken i Sverige åt rätt håll.

Med vänlig hälsning

Ulf Johansson

Kommunistiska Partiet
Kristianstad